För några år sedan satt Bon Iver ensam i sin timmerstuga på andra sidan bergen, som en nyfolklighetens Överste Kurtz. På vägen dit var man tvungen att passera de glesskäggiga och glosögda vildarna i Woods. Med tiden har Woods städat till sig. De hittade Roger McGuinns borttappade solbrillor, skaffade tandställning och ansade ner skägget till ett par schysta polisonger. Och sakta men säkert har man därmed vågat sig ner till civilisationen. Och även om Sun and Shade möjligen saknar lite av mästerverket At Rear Houses vildvuxna charm är det ändå här den resa som påbörjades med Songs of Shame går i mål. Släpig folkpop av den högre skolan som är svår att inte älska.
Utan det skyddande sista färden-gänget har även Bon Iver tagit sin mantel och vandrat ner till människobyn. Men där Woods öppnade Byrds gamla garderob och blandade upp den med sin tidigare långtbortiskogenpop, råkade Bon Iver snubbla över ett gammalt blandband från mitten av 80-talet. Jag tror att någon del av mig redan från början hade bestämt sig för att rynka på näsan åt resultatet. För under de två inledande låtarna flackade jag lite med öronen och började fundera på klyschor om Daniel Lanois. Men så helt plötsligt ligger jag på golvet, fullständigt kapitulerad när tonerna av det tredje spåret Holocene försvinner ut ur rummet. Och efter det finns det ingen återvändo. Tror fan att mannen, med en röst som Al Green varit stolt över, har överträffat sig själv... trots allt.
Woods - Sun and Shade
Bon Iver
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar