Drömsk, psykedelisk undervattensblues på ett långsamt tåg där Putte Wickman och Eddie Hazel hamnat i samma kupé som Träd, Gräs och Stenar. Julian Lynch befinner sig på en resa där märkliga ingredienser kokar in i varandra för att sedan, på ett fullständigt självklart sätt, sätta sig i förarsätet. Som en sittpuff att sakta somna in i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar